activemama

Ibland blir man liksom bara tom...
Vet varken vad man ska tänka eller säga, skriva.
Har sagt allt jag vill ha sagt också blir det bara stopp.

Återvändsgata.

Hur ska man göra för att hitta nya vägar, tänka nya tankar och gå vidare?

Har hamnat i nåt slags limbo mellan konflikt och fred, ingen skjuter men det är ändå inte uppklarat.

Det är så enkelt för mig egentligen.

Vill bara känna mig älskad, få älska tillbaka, utvecklas i mina relationer och ge av mig själv.
Vill ha lugn och ro omkring mig, inga bråk, missförstånd.
Man får gärna säga vad man tycker om mig, bara man säger det RAKT till mig och inte runt mig.

Tyvärr har saker och ting även tagits ur sitt sammanhang på den här bloggen, vilket jag tycker är väldigt tråkigt.
Jag tycker om att skriva. Om glada dagar, ledsna dagar, jobbiga dagar och om människor jag tycker om, eller saknar.

Jag skriver om vad JAG känner, utan att utesluta att DU kanske känner likadant, eller hur?
Min huvudvärk är min huvudvärk, din kanske är värre men det hjälper ju inte mig?

Det tråkiga är att jag nu känner mig hämmad när jag skriver, och då är hela min poäng med detta bloggande borta.

I all denna utflåsande bittherhet;), vill jag säga tack till några personer:

JONAS, ANNA och grabbarna , TACK för att ni tänker på och stöttar mig. Jag blir så rörd att jag knappt kan ta emot denna omtanke.

JULIA, CISSI, CECILIA, MARIA L, JYTTE, A-K, HANNA L, TACK för era fina ord!!!

TACK!

Ibland går det upp, ibland går det ner.

Livet alltså.

Just nu mest ner.

För mig är livet kärlek, familj, vänner.

För vänner är den familj man väljer, de man känner kärlek och omtanke för.
De som stöttar, förstår och tröstar. Lyfter upp.
De som inte dömer.
Familj ska väl ställa upp i vått och torrt, eller?

Ibland önskar jag mig lite mer förståelse. Det känns som att vissa ser på mig som nån sorts järn-människa, som man kan säga vad som helst till.

Men jag går sönder.
I delar av all utspydd besvikelse, isär av fördömande.

Jag är bara jag.
Just nu en väldigt liten jag.
 
Har just ingen energi kvar, finns ingen mening liksom, det blir ju ändå bara skit.
Håller ihop för min dotter och mitt jobb.
Allt det andra går inte att få ihop just nu.

Så är det.

Tack fina Julia för att du är en sån fin vän. Du vet vad jag menar.

Natti

Förra Måndagen var jag och Signe hos en gammal kompis till mig och blev fotade!!!!




Jag ville ha bilder där man verkligen kan känna av personligheten, och alla vet ju att dansen har varit en stor del av mitt liv. Också lite av det här "jag tror jag fortfarande kan, kan jag?)



Och här kommer Signes personlighet verkligen fram! Alltid på hugget med en räv bakom örat!



Nyfikna?



Åh vad jag älskar denna lilla flicka. Och jag är hennes mamma! Kan du tänka dig? Det finns inget i mitt liv som jag är så stolt över och glad över som min lilla familj...!



Vilken hand?

För er som undrar så är Mommo på benen igen,,Dom skickade hem henne och berättade också átt det förmodligen inte blir någon pacemaker...! Tydligen verkar det så att hon är för gammal..Får nog ta och undersöka detta lite närmare...!

//M

Idag fick Mattias en parkeringsbot och krockade faster Monas bil. Fast enligt han själv var han inte alls felparkerad, och det var en galen polack som körde på honom.

Jaja, alla dåliga ting är tre, sägs det, och mycket riktigt fick Mommo åka in akut till sjukhuset idag. Alldeles för dåligt blodtryck sa dom efter en rutinkoll på Vårdcentralen, och skickade henne med ambulans till NÄL.
Känns såklart inte alls bra men det positiva är ju att dom där iallafall har koll på henne...
Vet att hon stressar upp sig alldeles för mycket när danskarna är här, trots att hon inte behöver göra något, dom brukar sköta allt. Men det blir nog ändå för mycket för henne.

Lilla Mommo, tänker på dig och hoppas dom kan slänga in den där pacemakern nån gång så du kan bli lite piggare...!



Kommer ihåg nån gång under 90-talet när jag spelade den här 100 gånger om dan, och Mommo sa att hon tycker den var bra...Jag höll på att skratta ihjäl mig för jag såg min gamla mormor framför mig med hög hatt och dreadlocks....

Fick ett meddelande på Facebook från en "gammal"vän...

Vi var de bästa vänner man kan tänka sig, inte under så lång tid, men jag praktiskt taget bodde hos henne och hennes mamma, bror, syster. Fantastiska människor som breddade mina perspektiv på livet.

Har så många minnen, så många låtar, så många kvällar på Kosmopol och Bryggeriet...




Kunde inte välja mellan dessa, så det fick bli båda...

Saknar dig, lilla Ängel.....

//RAMAR

I helgen var delar av Danska släkten hos Mommo. Dom brukar komma 1 gång om året, vi grillar och äter, försöker samtala litegrann, trots att det är svårt att förstå deras Jylland-danska...
Jag är mest van vi storstads-danskan, och det är stor skillnad på dialekterna, ungeför som en gotlänning vs norrlänning....




Denna helgen kom även Jonas med familj och hälsade på!
Jonas är min Mormors sommarbarn/fosterbarn, som tog kontakt med mormor igen efter typ 30 år, fräckt va?
Han ringde en dag för 9-10 år sedan till mormor och mormor blev såklart överlycklig. Som hon har pratat i alla år om Jonas, visat kort och berättat vilken underbar pojke han var!

Så här ser han ut nu:

 
Ingen liten pöjk längre...

Jonas har egen familj, frun Anna och två underbara söner som heter Pontus Och Patrick...


Patrick bjussar Signe på körv....





Busiga Pontus...



Vet inte riktigt vad denna dans ska föreställa....



Jag, Signe och Oscar...

Strike a pose!




Fina Tom!


Tyvärr har jag ingen bild på fina Anna, men jag kan försäkra er om att hon är jättefin...!

Det är så kul att Jonas och gänget kom upp och hälsa på, han var en av de få som brydde sig och hörde av sig när jag väntade Signe, det är mer än vad man kan säga om vissa andra...

Vi ska åka och hälsa på dom i slutet på Augusti, ska bli jättekul!

Och jag som alltid önskat mig en storebror, och så har jag nästan en....