activemama

Ibland blir man liksom bara tom...
Vet varken vad man ska tänka eller säga, skriva.
Har sagt allt jag vill ha sagt också blir det bara stopp.

Återvändsgata.

Hur ska man göra för att hitta nya vägar, tänka nya tankar och gå vidare?

Har hamnat i nåt slags limbo mellan konflikt och fred, ingen skjuter men det är ändå inte uppklarat.

Det är så enkelt för mig egentligen.

Vill bara känna mig älskad, få älska tillbaka, utvecklas i mina relationer och ge av mig själv.
Vill ha lugn och ro omkring mig, inga bråk, missförstånd.
Man får gärna säga vad man tycker om mig, bara man säger det RAKT till mig och inte runt mig.

Tyvärr har saker och ting även tagits ur sitt sammanhang på den här bloggen, vilket jag tycker är väldigt tråkigt.
Jag tycker om att skriva. Om glada dagar, ledsna dagar, jobbiga dagar och om människor jag tycker om, eller saknar.

Jag skriver om vad JAG känner, utan att utesluta att DU kanske känner likadant, eller hur?
Min huvudvärk är min huvudvärk, din kanske är värre men det hjälper ju inte mig?

Det tråkiga är att jag nu känner mig hämmad när jag skriver, och då är hela min poäng med detta bloggande borta.

I all denna utflåsande bittherhet;), vill jag säga tack till några personer:

JONAS, ANNA och grabbarna , TACK för att ni tänker på och stöttar mig. Jag blir så rörd att jag knappt kan ta emot denna omtanke.

JULIA, CISSI, CECILIA, MARIA L, JYTTE, A-K, HANNA L, TACK för era fina ord!!!

TACK!