activemama

På buss 58 från centralen mot Bergsjön hittar du det mesta. Bussen tar sin färd mot Utby, där jag bor och de flesta är av medelklass med mellanmjölk i kylen och ett par miljoner i banklån. Varken mer eller mindre. Kanske en bättre parmesan inhandlad i saluhallen vid löning och ett par Acne-Jeans på en gympumpad röv. Powerwalks på måndag kväll och ett par flaskor vin för mycket på helgen. Varken mer eller mindre.


Det går av en man vid Kviberg. Medelålders, portfölj och han ser väldigt trött ut. Undrar vad han blir glad av? Han har skäggstubb och mörka ringar runt ögonen.

I mitten av bussen sitter den somaliska kvinnan med ett helt gäng med ungar, den ena ungen sötare än den andre. Hon har fullt sjå med att se till att de inte klättrar på hela bussen, och jag undrar om hon inte får lust att slita av sig det där hucklet, det ser varmt ut... Undrar när jag sitter och ler mot den lilla dottern med sina små sötlustiga flät-tofsar, när det är dags för henne? Jag vet inte. Jag förstår inte. Jag dömer inte. Men jag förstår inte, hur jag än försöker.

Jag ser en ung tjej sitta i bussen och knappa på sin mobiltelefon, hon ser svensk ut och jag undrar om hon är så säker på sig själv som hon ser ut att vara. Mina minnen från mina egna tonår är alldeles för tydliga för att jag ska bli förblindad av hennes kajalfrossande ögon och kaxiga uppsyn.  Hon knappar så fort på telefonen att jag knappt ser hennes tumme. Hon kanske skulle behöva ett huckle på sig ett tag för att förstå att livet inte handlar om att svänga med håret, klippa med ögonfransarna och sms:a.

Men vad vet jag. Jag är bara en vanlig snart 29:årig med stora drömmar och många tankar.
En bricka i spelet precis som alla andra.

En sak vet jag, man hinner tänka mycket på bussen, lägga mycket värderingar i folks utseenden och beteende.
Jag står för mina tankar men också min okunskap.

Im just an ordinary girl with ordinary shoes.