activemama

Jag tänker på sociala medier. På Facebook, twitter, instagram och bloggen. Varför gör man det??? Varför uppdaterar man sin status, fotar och fixar bilder, lägger upp låtar och kommenterar på ditten och datten...?

Varför har jag en blogg? Jag är varken kändis eller vill bli, mina topics spretar ojämnt åt alla möjliga håll och kanter. Det finns inget "speciellt" med mig. Men jag vill ju att folk ska veta. Vem jag är. Annars hade jag väl inte så ivrigt försökt visa det?

 

Jag kan analysera andra. Varför man som tjej (eller kille för den delen) väljer att lägga ut halvnakna eller nästan helnakna bilder på sig själv, vad är syftet? Att visa att man är snygg? Sorry brudar, men det är liksom inget speciellt längre, alla är ju rätt snygga på nätet idag. Antingen har dom sillisar som alla killar gillar (jag vet att ni gör det så håll käften), eller så är dom galet vältränade, har långt vackert hår, smala och smärta, skitsnygga kläder och så vidare och så vidare.(Det absolut roliga i det här är ju att dom/vi sällan ser ut sådär i verkligheten, det är helt galet vad en foto-app kan göra med en bild...) Förutom jag då, jag är absolut lika snygg, om inte snyggare, i verkligheten som på mina bilder:)

Killarna har exakt samma beteende, det är bara det att jag inte reflekterar så mycket över vad dom gör, jag bryr mig mer om mitt egna kön och allt snack om att man vill bli tagen på allvar, jämställdhet och "jag är faktiskt smart också..." Jamen sluta flasha upp musen i ansiktet på folk, så KANSKE DOM BÖRJAR TA DIG PÅ ALLVAR, typ.

 

Fast det bästa är väl alltid att gå till sig själv. Vad vill jag förmedla? Vill jag rakt upp och ned bara använda mina sociala medier som ett nätverk, karriärsmässigt, visa mina vänner som jag knappt hinner träffa vad jag håller på med, förmedla min livsstil som grundar sig i träning och hälsa, övertyga andra om att jag är en helt normal tjej som också äter chips, har fula brallor på mig ibland och som älskar min unge över allt på denna jord? Och ja, jag är singel så att försöka mestadels visa sig från min bästa sida är ju inte helt dumt, i raggningssyfte. Fast det har ju raggats en del på min FB, men jag kan ju inte säga att det har resulterat i något bra, uppenbarligen.

 

Det här med att vara normalt onormal, lite speciell men inte knäpp, snygg men naturlig, detta eviga jagandet på vad som kan generera en like eller en kommentar, varför gör man det?

Jag vet iallafall inte, kanske jag inte behöver VETA, kanske det går att jämföra med att ta en fika på stan med en kompis, kanske räcker det att jag bara reflekterar över vad jag gör, varför och vad det har för syfte. Som allt annat i livet. Stanna upp och tänka till.

 

Kanske är den här bloggen till för att visa Gud hur tacksam jag är över allt i mitt liv, söka Karma-poäng, well i dont know.

 

Nu ska jag ta en dusch, fixa en kopp te och läsa lite. Kanske jag tar en bild på det och lägger upp på Instagram, kanske inte. Kanske känner jag mig så otroligt mycket singel, ensam och desperat så det blir naket.

 

Snälla säg till mig då

.

//M

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Varje sekund är ett ögonblick att spara. Tack för en underbar vecka; vänner, kollegor och såklart det finaste jag har, Signe!

 

 

 

Förra veckan var helt sämst.

 

Lämnade Signe efter en semestervecka fylld med massa kärlek, roliga händelser, mys och skratt. Hon är så sjukt rolig den ungen så jag kommer inte bli förvånad om hon kommer bli komiker när hon blir stor. Tjejen fattade typ ironi när hon var två, och kommer med dom roligaste och smartaste kommentarerna och ibland blir jag rädd att det inte riktigt är normalt att vara så djup och eftertänksam när man är 4 år...

 

 

Så veckan som kom blev outhärdligt tom. Det var en av de värsta hittills. Saknade henne så det värkte i hela kroppen. Försöker fylla livet med annat men det blir lätt fokus på saker som jag egentligen inte bryr mig om. Vissa saker som brukar vara små blev helt plötsligt stora, bara för att ha nånting att bry mig om. Kunde inte träna så hårt heller för jag hade en förkylning i kroppen som lurade, så något utlopp för ångesten fick jag inte. Och 100 kvm fantastiskt radhus blir väldigt tomt, påtagligt ekande när lilla blondinen inte är här och röjer runt.

 

 

 

Men nu är hon här. Vi har babblat, pussats, cuddlat, busat, dansat, bakat och hon somnade i min famn. Total jävla lycka och jag vet inte vad jag skulle göra utan henne i mitt liv. Tappa bort mig själv förmodligen, för det är det jag gör en smula när hon inte är hos mig.  Min roll som hennes mamma är så självklar, så lätt, så tacksam. Det är den jag vill vara, 100%. Men nu går inte det så jag får bara försöka hitta en balans. Ett liv nånstans mittimellan att vara en helyllemorsa och singeltjejen som jobbar och tränar ihjäl sig.

 

 

Apropå träning så gick jag för fullt idag.

Körde 30 min på "Trappan", Thrusters & Burpees (första gången efter skadan och knäet höll!))

Djupa grodböj, klassiska utfall. 20 kg på stången, har dragit ner ordentligt på vikterna och fokuserar på teknik och spänst just nu. Blev sjukt svettig och känner redan hur sega och matta benen/asset är, säkert fet träningsvärk efter detta! :)

 

Så, det kommer bli en alldeles fantastisk vecka!

 

 

 

 

Kramar från en betydligt mer harmonisk och nöjd morsa ;))