activemama

Med fina Sportlife flickorna Sara & Åsa!



Sara och Åsa är inte bara grymt snygga, fantastiska instruktörer och fina vänner utan även gruppträningskoordinatiorer på Sportlife Göteborg!

Så det blev en del jobbsnack ikväll, men även lite annat "girltalk"...;-)

Tack för en mysig kväll!

/M

Kan allt förändras. Tänk vad snabbt det kan gå från ljuva lycka till total katastrof...

Jag är ingen sån som springer runt och oroar mig så mycket för saker, ingen idé att lägga energi på det, men idag hände en grej som gjorde att jag fick en tankeställare.

Jag är så tacksam för allt jag har.

Det känns som en rejäl klyscha att slänga runt med, men jag är så glad att vi är friska, att Lillan mår bra och alla materiella meningslösa saker är verkligen bara fluff, det viktiga i livet är att vi har varandra...

Nu tänker jag inte bränna mer energi på det här, jag ska släppa det precis som jag lägger ner att lägga energi på människor som inte förtjänar min uppmärksamhet...



Ta vara på varje dag;-)



Sjuuukt trött!




Imorgon ska jag hänga och busa med den här goingen;-)





Och självklart blir det en sväng till gymmet med, idag lekte vi "jag-spänner-mig-lite-till-för-alltid-retar-det-nån:-)




Miss U like Crazy sweet prinsess...


//M

Lite piggare idag!



OCH gladare!



Speciellt när man kommer till dagis och "hämtar hem" en sån här liten tjej;



Lite fika och lek efter dagis hos bästa AK & Stella:



Nu mycket fredagsmys!

Sweet!

//M

Typ ungefär nästan alla jag känner är antingen sjuka, har sjuka barn eller är bara extremt trötta.

Februari måste ju vara årets tröttaste månad?

Men snart ljusnar det, lagom till min födelsedag (1:a Mars), brukar det vända! Och det är ju snart, eller hur?

Så, tänk såhär, Nu har vi det bättre, ljusare, varmare halvåret framför oss, Mars-September!!!



HUR trött e hon???

Imorgon e det en nya dag, FREDAG!

Nu dusch, scrub, lite brun utan sol och sen natti!

//M

Ok, historien om min "lilla" gadd.

När jag var 16 ville jag tatuera mig, och som med det mesta då på den tiden, så gjorde jag som jag ville.

Ingen kollade leg, var ihop med en lite äldre kille som var med, så ingen brydde sig.
Varför jag just gjorde rosen vet jag inte riktigt, var piercad i naveln och näsan, och tyckte nog mest det var ballt med en tatuering, ingen annan i min ålder hade en... (Shitkid;-)

fick pengar av min mamma i födelsedagspresent och därför har den lilla rosen fått symbolisera henne efter att hon gick bort när jag var 18...

Har tänkt i många år på att göra om den, ta bort den eller "köra" över den. Men det har liksom tagit emot och jag har liksom inte riktigt vetat vad jag vill ha... Det ena jag har vetat är att jag vill ha ett hjärta, för det är där mamma finns nu, i mitt hjärta...;-)

Jag har googlat ihjäl mig på olika tatueringarar, och my god vad det finns mycket fult... OCH fint, men det som är fint på andra, ÄR inte jag.

Så, jag ville ha ett hjärta, som symboliserar kärleken, (som jag ironiskt nog tror på), samt att min mamma finns inte på jorden, utan i mitt hjärta. Jag ville också ha min dotters namn, dels för att jag tycker att det är ett vackert namn, och dels för att jag älskar henne tills orden tar slut. Jag ville också ha en form, ett mönster, som representerar det kvinnliga i mig, och det dramatiska. Det värsta jag vet är brudar som ska massa coola gaddar för att verka tuffa, varför inte ta fram sin kvinnlighet istället? Dessutom är jag ju lite hård och kantig på en del sätt, så jag liksom kompenserar lite;-)

Blev rekommenderad att gå till Gothia Ink Tattoo, och väl träffade jag på Fredric, som fick lyssna på mina snurriga önskemål och idéer... Han skissade, fixade, och efter två sittningar är vi nu "klara"... Både han och jag har lite nya idéer om hur vi ska fortsätta, men det får vila ett tag;-)



"före"




"efter"


Jag är så nöjd, bryr mig inte ett skvatt om vad andra tycker, den är min, den är unik och både min mamma och min dotter finns med;-)

Nu ska jag krypa ned i min sköna säng, trött som få!

KRAM //M

Heaven or hell?

eller både och?

Lilla Myran har haft rejäl feber och är jätteskruttig, hängig och klängig.

Stackars liten, jag glömmer ibland att hon bara är fyra små år, det är lätt gjort när hon allt som oftast pratar och beter sig som en tonåring;-)

Idag är hon liiite bättre, men har ingen ork till nånting.

Men tänk ändå att jag ens orkar klaga... Det finns så många barn med allvarliga sjukdomar, och jag lider med dem och deras föräldrar. Kan inte förstå.

Så tack för ljuset i mitt liv. Tack för all glädje, kärlek, kramar, små pussar, "jag älskar dig mamma för du är så mjuk på ditt skinn", små utbrott av personlighet, anfall av beslutsamhet, det som vissa av oss kallar trots;-)





Tack för varje dag.

M