activemama

Me. Myself. I.

Fyller 30 år om ett litet, litet tag, men min 30-årskris hade jag när jag fyllde 25. Levde då i ett framtidslöst  snart 6-årigt förhållande utan äkta kärlek och hade fastnat i mig själv och i en håla som inte gör nån  männska glad. (Möjligtvis dom som bor kvar, får man hoppas. Fast de flesta jag träffar när jag nån gång är på besök måste alltid försvara sig och kommer alltid med en massa ursäkter att de bor kvar).

Okej, det kanske är en fin liten håla då, men inte för mig. Kan ju bero på att jag har en massa minnen från min uppväxt  med en destruktiv och missbrukande Mamma och en namnlös pappa. Ganska tragiskt det där att jag inte vet vem det är, men ganska spännande också. Fantiserar fortfarande om mitt halva ursprung; tänk om han är italienare, ryss eller kanske miljonär? De första alternativen kanske skulle kunna förklara mitt temperament, och det andra är ju rent önsketänkande, tänk om jag får ett brev nån gång från en advokat eller till och med Han själv? Ärligt talat har jag aldrig saknat det jag aldrig haft.  Min Mamma lämnade inte direkt någonting till mig efter sig när hon själv valde att kasta in handduken förutom sin näsa, (måste jag förtydliga lik(h)et?)

 Min makabra humor är ingen försvarmekanism (längre), utan också ett arv från min Mor.

Konsten att kunna skratta när allt är som värst.

 Mer om mig då?

Träningsälskande Morsa som älskar att Instruera, dansa och inspirera. Har Ups and Downs precis som alla andra, prioriterar TID med min familj, och då främst med min dotter Signe, snart 3 år.

Signe är i allra högsta grad ett litet kärleksbarn, En fantastisk liten varelse som är frukten av djup, intensiv kärlek. Det stoltaste och vackraste jag har.

Innan jag fick Signe hade jag lätt för attt börja böla, nu är det ännu värre. Det händer inte så ofta när det gäller mig själv, men min empatiska sida är rejält blödig. Som tur är så är jag annars väldigt glad, melankoli och ”normalläge” är inte min grej. Det ska vara antingen eller. Jag gillar ordning och reda, fast har i nuläget gett upp hoppet om ett organiserat och välstädat hem, min tanke är attt återgå till det pedantiska när Signe är lite äldre. Så länge får jag utagera på mitt jobb.

Småbarn+städstress=Psykofarmaka.

 Jag har inget emot att vara personlig. Mitt liv är var det är och har varit vad det har varit. Varför hyckla?

Hyckleri är för övrigt något av det värsta jag vet. Det och arrogans, mobbing, fula gubbar, girighet och lathet.


Människor i min närhet kallar mig ofta för stark, och för några år sedan så var det det värsta jag visste. DÅ ville jag att någon skulle tycka synd om mig och göra min situation bättre och annorlunda.  Idag är jag stolt över vem jag är, att jag klarat mig igenom mycket jobbiga grejer utan att bli bitter och missunnsam.  Jag kan fortfarande känna ett sting av avundsjuka när folk runtomkring mig berättar om sina fantastiska föräldrar och sin stora familj. Men jag vet att det bara är jag som skapar mitt liv, väljer min framtid och jag väljer att hellre ge en kram än sarkastiska kommentarer.  Nästan jämt;-)

Jag tycker om vin, Caffe-Latte (med x-tra shot)  från Espresso House, ostar, och vit fisk. Älskar  att laga och äta mat men när jag är stressad eller ledsen kan jag inte äta. Är definitivt ingen tröstätare, utan en njutätareJ

Vill du bjuda mig på en överrasknings-middag gör du grillade pilgrimsmusslor och Champagne.

Jag tror inte på dieter, bara på att hitta rätt sätt att leva!

Varje människa är unik, så också du, så också jag.

”Rörelsen är mitt blod som rusar genom kroppen,
takten är min puls,
stegen min livskarta och uttrycket är min spegel.
Dansen är mitt andetag.”

//M