activemama

Försöker boosta mig själv med positiva tankar, era fina ord till mig, med kramar från mina fina.

Fast tomheten finns kvar.

Känslan av att det för alltid finns ett hål inom mig, en pusselbit som fattas, nånting som gått sönder och inte går att laga.

Kan alla sår läka?

Eller kommer mitt sår alltid blossa upp och blöda ur sig ångest?

Jag vill så mycket.
Jag vill hjälpa alla.
Förrvirrande tonåringar, alkisar på stan, små barn som sitter och fryser i sina vagnar för de har för lite kläder i kylan och det värsta är att jag vet att detta inte är det värsta i deras små liv.

Jag står inte ut.

Med att människor, speciellt barn, far illa.

ALLA ska ha en famn att krypa in i, en varm säng att somna i med mätt mage.
ALLA ska ha någon som förstår dem, någon att hålla sig i när paniken kommer krypande.

Barn eller gammal alkis, tonåring eller åldring.

Det jobbiga i det här är att jag VET hur dessa människor känner sig, jag står faktiskt inte bara på utsidan och glor in.
Jag har ju varit där.
På nåt sätt är det värre när man vet. Ibland avundas jag människor som lever i förnekelse.

Vad gjorde jag när Socialen kom och tog mig och min syster till barnhem? Låg jag och skrek med kissfylld blöja och tom mage?

Aldrig, aldrig ska jag låta Signe känna sig ensam.
Nu menar jag inte ensam som i ensam, utan som ensam i hjärtat.

Tänk vad jobbigt det måste vara att leva med mig. Aldrig nöjd liksom.
Ingen kan nånsin ersätta förlorad barndom eller förlorade föräldrar.

Tack till er som orkar läsa. Tack till era fina ord. Det är ni som ger mig energi.

//M